Dagsarkiv: september 30, 2012

Teaterresan

Jag mår mycket bättre nu än på förmiddagen, efter att jag slöt fred med min mor efter vårt ”lilla” gräl. Är tacksam över att hon tog mig ner på jorden igen, och fick mig att inse att jag höll på att sväva i luften med mitt skrivande. Jag var väl full av ilska och förtvivlan, att jag inte tänkte på vad jag skrev, men inlägget togs bort. Sedan lovade jag hålla mina fingrar bort från mina sår, om mamma orkade lite tro på mig, det gjorde hon. 🙂 Så var allt frid och fröjd mellan oss två. 🙂

Nu ska jag berätta om teaterresan. 🙂 Vi var en full busslast, åkte med Larsmo hembyggdsförening och Vårt Larsmo. Bussen körde två olika rutter så det blev inte enformigt, chauffören kunde mycket av landets.historia och berättade om de olika ställen som vi körde igenom. 🙂 Jag klarade bra med benet att stiga på och av bussen. :)På vägen ner till Helsingfors var det några människor som läste hur teaterpjäsen kom till och historien bakom Kristina från Duvemåla. Det var bra att få lite bakgrund, själv har jag inte läst böckerna. I korthet handlade det om ett folk i Småland som led av hungersnöd och emigerade till Amerika, och hur de byggde upp sitt nya liv.

Vi kom till hotellet Presidentti, det blev en timme som vi hade på oss, att byta om kläder för teatern. Det var inga problem. Sedan åkte vi i väg till den nyrenoverade Svenska Teatern. Där träffade vi många österbottningar som skulle se sanmma teaterstycke som vi. Kristina från Duvemåla var en fantastiskt pjäs, scenografin och musiken var vackra. Sångerna var otroliga vackra, alla skådespelarna var bra. Vi tyckte alla i resegruppen om teatern.

Igår på lördag hade vi lite fritid innan vi åkte hem. Vi gick på stan, jag köpte en ny mössa, halsduk och vantar i lila åt mig. 🙂 Det var vackert väder med solsken. Resan gick bra och det kändes som om vi skulle ha varit länge borta. Trötta men nöjda kom vi hem. 🙂

Kram 🙂

Känslornas kamp

Idag har det varit känslornas kamp, och har lätt för att börja gråta. Borde uppföra mig som en vuxen människa, hör jag människor i bakgrunden säga åt mig. Det största problemet är just nu är mitt skrapande. Ingen av mina nära och kära orkar tro, på att jag försöker på allvar låta bli att skrapa de operarerade såren, och det gör mig ledsen. Nu har jag faktiskt försökt låta bli att skrapa, men nu känner mig ensam. Tänk på att vi ska åka om två veckor till södern blir jag påmind om vid jämna mellanrum.

I nästa inlägg berättar jag om teaterresan, just nu vill jag försöka lugna ner mig och bli på bättre hurmör igen. Nu känner jag ganska lugn och hoppas att det håller i sig.

Kram 🙂